Jag undrar ibland varför jag sårar människor som betyder mest för mig. Jag kommer inte fram till någont svar. 

Jag ser ändå fram emot hösten trots att jag är rädd att gå ner mig själv och bli totalt deprimerad igen. Allt som har med hösten att göra inspirerar mig på något sätt! Här är lite tips på vad man kan göra denna årstid som alla verkar förakta!

* Drick massa te med familj/vänner! Testa nya te sorter, ha mysiga tebjudningar!

* Tänd stearinljus! Hur mysigt är det inte med levande ljus på kvällarna när mörkret kommer??

* Baka en massa! Är ju skitkul, speciellt regniga och tråkiga höstdagar.

* Skriv texter. Jag blir som sagt alldeles sorglig och olycklig och inspirerad när hösten kommer vilket får mig att skriva mycket bättre!

* Läs böcker! På soffan, i sängen på mattan! Lääs!

* Ha myskvällar med vänner, tex släng ner filtar och kuddar i en stor hög, ha med en snacksbricka och rött vin. Så sitter ni mitt där och snackar skit och har på typ Bon Iver i bakrunden. Och kanske avsluta kvällen med en skräckis eller romantisk film!

* Hösten är faktiskt jättevacker! Gå ut och ta massa fina bilder! 

* Dra på dig stövlar och någon ful stickad tröja och ta en höstpromenad ensam för att rensa tankar, eller med någon man tycker om!

* Bada med någon kompis/syskon i badkaret!!

* styr upp/ bli bjuden till massa chillkrök så att ni kan diskutera massa politik, kedjeröka och ha på er snygga svarta kläder!xD

* Fika fika fika! Ta en dag på gamlastan och gå in i konstiga små butiker och avsluta dagen på ett mysigt fik med oboy och och kaneläpplen! Ett måste! 

* Kan komma på fler saker men det här är väl standardgrejerna jag är taggad på! Ha en supergo höst allihoppa!!

Just nu för tillfället saknar jag nog min lillasyster Benazir litegrann:)

En bild på något som är asbra att ha:

En outfit som är ovanlig för dig att ha på dig:

Jag i vilmers kläder

Vad är du bra på?
Skriva, och kunna veta hur mycket oboy man ska ha i mjölkglaset

Vad vill du ha?
Motivation kläder och pengar

Vad tycker du är roligt?
Det mesta, fladderkvällar, spontanitet, kläder och musik osvosv

Vad är du dålig på?
Att våga. Är en feg jävel när det gäller att tex åka skateboard eller åka frittfall

Vad tänker du baka i veckan?
Har faktiskt tänkt baka med Saga, vet dock inte om det blir i veckan! Är sugen på något med vanilj i!

Hur ser du ut när du är nyvaken?

Vem är du kär i just nu?

Är kär i Primus, mig själv och i mina kompisar, jag är kär i livet!

Vad var det första du snodde?

Typ en Penna eller sudd kanske

En bild då du dricker alkohol.

Vad har du tänkt göra länge men ej gjort?

Vandra!

Vad händer i helgen?
Har inget planerat så boka upp mig gäris im free!

Är listan slut?
Det verkar så.

Du är min tänker jag. Bara min. 

Samtidigt som Kos-brännan försvinner försvinner också värmen från Sverige. Nätterna känns mörka och tunga och morgonen ännu värre, kylan letar sig liksom under täcket, in i huden och magen och hänger kvar som en klump resten av dagen. 

Trots denna deppiga höstkänslan välkomnar jag ändå September med öppna armar för jag tänker börja blogga igen! 

Bloggen har lagts åt sidan och det är så mycket som har hänt, jag har förändrats jättemycket som människa både i hur jag mår och tänker.

Hanna har ändrat design på bloggen vilket gör mig mer taggad till att blogga! Nu ska jag titta på sommar med Ernst;) puss

Jag växte upp i en skola i närheten där jag bodde, i utkanten av stan. Grundskolan var den roligaste och lättsammaste tiden i mitt liv. Men det visste jag inte då. Jag behövde knappt ansträga mig för att få godkänt, ämnena var roliga, jag var motiverad. Jag klarade matten, och att klara alla ämnen var det minsta jag behövde oroa mig för. För jag var duktig. Jag pluggade. Jagkände ingen ångest över någonting. På rasterna var jag med mina kompisar. Vi skrattade, Jag skrattade så ofta på den tiden. Efter skolan och på fritiden umgicks vi nästan hela tiden. Det var en härlig tid.

 

Vad hände?

 

Sommar 013 förändras allting, jag börjar tjaffsa mer med mina föräldrar och syskon, jag började stanna hemma mer och mer. Jag kände mig ensam och missförstådd. När jag började gymnasiet blev det inte lättare, det gick från att ha MVG i svenska i 9:an till att nästan inte klara kursen på gymnasiet. Jag sjukanmälde mig nästan varje dag. Jag kunde ligga i sängen i flera timmar utan att göra någonting.Jag fick hela tiden höra att det var puberteten osv men jag visste innerst inne att det var något annat som var fel. Hösten 013 blev jag diagnoserad med Borderline, eller som det nu heter Emtionell instabil. Det var en lättnad att veta vad det var som var fel. Trots att jag ofta kände mig missförstådd visste jag att det var fler som kände som jag känner.

 

Nu tar jag en dag i taget. Jag skulle inte säga att saker och ting blivit bättre. Vissa dagar mår jag bäst och andra sämst. Jag har förlorat så många vänner men har kvar de bästa som har stått vid min sida trots att det har varit jobbit att vara både min familj och vän. Hela min gymnasiegång har varti svår att ta sig igenom. Jag skulle nog skylla på min diagnos för att förklara varför jag inte tar studenten. De här två senaste åren har varit en mörk period i mitt liv och jag hoppas att det går mot ljusare tider, att jag på något sätt inte har gett upp än! För jag vill inte vara den svaga Tanzila, jag vill vara den glada roliga tjejen från grundskolan igen.

Vita vindkraftverk reser sig mot himlen från gröna ängar som sträcker sig så långt ögat kan se. Granskogar omger din kropp och själ. Det doftar barr och mossa. Vinden fångar ditt hår och solen lyser in mellan grenarna. Jag tänker att den här stunden är den bästa i mitt liv. Ensam i en skog, med en bok och ett par stövlar. Jag går så långt in i skogen jag kan medan jag hör bäcken porla och fåglarna sjunga till en sång jag aldrig hört förut. Allt är för bra. 

 

Tyvärr tar skogen slut vid den stora vägen där bilar åker fram och tillbaka. På en sekund går allt från att ha varit harmoniskt till att moln kommer i vägen för solen. Det fick mig att tänka på att hur jag än drömmer mig iväg i denna värld kommer verkligheten alltid hinna ikapp. Det är bara så det är. Det var ingen som sa att det skulle bli så jobbigt att fylla 19 och försöka ta studenten. Ingen.

 

Avslutar inlägget med något Alexander Juneblad skulle säga "Skogens andar leder mig"

 

Funderar btw på en ny tattoo, spännande!

Vi kanske tappar läsare, jag kanske har tappat motivationen till att skriva, men jag har saker för mig hela tiden. Skolan har jag lagt åt sidan. Jag har lagt på mig några kilon och lever för pengar jag inte har. Jag har aldrig riktigt vetat vad som riktigt gör mig glad men jag vet nu. Jag vet vad jag blir glad, lugn och lycklig av, och det är när mina vänner mår bra! Mina vänner är som min andra familj. Mucho kärlek till er!!♥

Sitter halvnaken i min soffa med blött hår, tre filtar och fyra kuddar. Det är grått utanför. Det bränner bakom ögonlocken från igårkväll. Mamma har kommit hem. Istället för att gå till skolan idag har jag stått i köket och gjort äggmackor till henne. Nu har hon farit till jobbet så är ensam igen. Har gjort om hela min tumblr till saker jag verkligen tycker om, platser jag vill besöka, tatueringar, konst, saker som helt enkelt intresserar mig. Här är den om ni vill kika in då och då! Unirebell.tumblr.com. Lyssnar på Kodaline just nu och funderar lite över vad jag ska hitta på på torsdag och fredag då vi är lediga!

 

Jag har inte varit i skolan på ca en vecka och två dagar. Har inga ångestkänslor över det (än). Måste verkligen ta mig upp imorgon, det har jag lovat mig själv!

 

 

Sitter hos Gamm nu, Anni, Ebba och Jensen är här, snart kommer Vilmer, Affi och Hål och kanske Joel! Ha faktiskt fått lite plugg gjort även om det tar evigheter för mig att läsa klart en sida. Dagarna blir varmare och varmare. Jag mår bra idag! Har egentligen inte något speciellt att skriva om. Livet är helt okej bra även om jag inte går ut med fullständiga betyg och livet är helt okej bra även om jag inte har hittat en studentklänning än och även om jag har 0 kronor på kontot. Vi går mot ljusare tider!

Medan dom håller hand i biosalongen sitter vi med handen i fickan. Medan dom har en axel att luta sig emot sjunker vi ner i stolen. Jag tänker att det en gång varit jag. Det var jag som hade någons knä att sitta på, en axel att luta sig emot och en hand att hålla. Den kvällen går vi själva hem, medan dom går hand i hand. Vi lägger oss i våra egna sängar, medan dom håller om varann. Det känns så jävla hårt. Inte när man umgås med sina vänner utan just när man kommer innanför sin dörr och vet att alla ens vänner nu har pojkvän. (Förutom Hanna, Grattis på födelsedagen!)

 

Jag borde hänga med mina singelvänner för just nu känns det som att jag har ett förhållande med vänner som har förhållande, förstår ni vad jag menar? Det blir liksom inte så enketl för mig efter ett tag, inte för mig som känner alledles för mycket. Nu när jag äntligen har fått chansen vill jag inte ligga hemma och må dåligt för att jag är singel. Jag vill resa, jag vill bada, jag vill festa och göra saker som alla andra gjorde när dom var singlar. Det trista är att nu när jag verkligen kan och vill har jag ingen bredvid mig som kan göra allt det där med mig.Nu är jag verkligen själv. Det är så typiskt för tiden, det är som att det här var planerat. Jag är glad för mina vänners skull och älskar att vara med dom. Men då och då gör det lite ont i hjärtat av att veta att jag inte riktigt har någon längre. jag är så fruktansvärt arg, men jag har egentligen inte någon eller något att vara arg på. Jag är arg på mig själv för att jag är så känslig. Jag är arg på alla andra. Jag är arg på ödet.

 

Jag borde börja göra saker på egen hand, vara social, skaffa vänner, jobba mer. Skaffa ett eget liv helt enkelt.

 

 

 

 I en djungel på Hawaii!

Det första jag gör när jag vaknar är att logga in på Facebook och det första jag ser är denna artikel som förklarar det jag aldrig har kunnat förkara. Detta är anledningen till att jag förlorar så mycket vänner. Att vänner inte orkar med mig. Detta är anledningen till att jag är som jag är. Ibland blir det bara jobbigt att känna allting så starkt. Men samtidigt känns det skönt att veta att trots att man ligger hemma och vrider sig av att det gör så ont att gråta så finns det fler med samma diagnos som tar sig igenom det här och klarar det. 

 

ATT LEVA MED BORDERLINE

För det första, vet ni ens vad Borderline är? Vet ni vad det innebär och ha det?


Nu mera heter Borderline “emotionellt Instabil Personlighetsstörning” vilket jag själv tycker låter hemskt.

Till att börja, Borderline är en diagnos som har lite av allt möjligt i sig och det finns ingen riktig förklaring på varför man får den så som det är med tex ADHD, autism, depression osv.

För att göra det mer konkret, lite fakta om Borderline som jag tagit från 1177.se, jag har även plocka det som är relevant för mig och er som läser detta:


Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning innebär att man har en känslomässig sårbarhet och ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Det är inte känt varför en del personer utvecklar symtom som vid emotionellt instabil personlighetsstörning. Många experter på området tror att det kan bero på en särskild känslomässig sårbarhet, upplevelser under uppväxten eller en kombination av alla dessa.

* Stark rädsla att bli övergiven.

*Störd, förvriden eller instabil självbild.

*Återkommande känsla av tomhet.

*Kraftig pendling mellan olika känslolägen.

*Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

*Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

*Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

*Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.

*Impulsivitet som till exempel missbruk av droger, sex, mat eller pengar.

*Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.

 

 

Tomhet och osäkerhet på vem man är

Det är vanligt att man upplever en stor tomhet inom sig, som andra kanske har svårt att se eller förstå. Man känna sig ensam och missförstådd.

 Rädsla för att bli övergiven

Om man i grunden känner sig osäker på vem man själv är kan det vara lätt att bli beroende av de människor som finns runt omkring. I relationer kan det bli så att man hela tiden strävar efter att få bekräftelse av den andre och glömmer bort vad man själv behöver och mår bra av. Man kan uppleva det som att man faktiskt inte klarar sig utan den andra. Även om relationen egentligen inte är bra för en själv vill man till varje pris undvika en separation. Rädslan för att bli övergiven blir det som styr, man blir ständigt på sin vakt och man kan känna sig osäker på om man kan lita på omgivningen.

 Starka svängningar mellan olika känslolägen

Känslorna kan svänga mellan att man ser allt som mycket bra till att man tycker att det mesta är nattsvart och man kan ha svårt att se nyanserna däremellan. Man agerar och tolkar omvärlden utifrån den känsla som för tillfället är starkast.

 Humörsvängningar påverkar nära relationer

Hur man förhåller sig till och känner inför andra kan variera kraftigt, och det kan märkas särskilt tydligt i nära relationer. Ena stunden kan man ha starka positiva känslor för en person mycket för att i nästa stund tycka att den personen är ganska värdelös.

 Overklighetskänslor

När man upplever något svårt eller obehagligt kan man känna så kallade overklighetskänslor. Känslan kan ofta vara svår att förklara, men det innebär att man upplever sig själv, omgivningen eller det som händer som overkligt eller att det inte riktigt angår en. Ibland kan man också få minnesluckor, som inte beror på att man till exempel har druckit alkohol.

Så varför skriver jag om detta? Jo, för att jag blev 7 diagnostiserad för 1 år sen. Förra året i februari fick jag veta att jag hade 7 diagnoser. Jag hade inga problem att acceptera att jag hade 7 diagnoser, i början mådde jag piss, men jag insåg snabbt att jag hade levt med detta hela livet och jag va fortfarande samma människa. När jag fick mina 7 diagnoser som för övrigt tog nästan 2 år att utreda, började jag på KBT, Kognitiv beteendeterapi i ca 6 månader för att lära mig att våga gå emot mina rädslor och ångest jag hade konstant.


Att leva med Borderline är att leva i krig, inom sig, konstant, varje dag, varje natt, alla dagar är krig. Det syns inte på utsidan att jag har 7 diagnoser, de syns inte att jag har borderline, det är en diagnos som inte syns. Men att det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag sover är att bråka med mig själv. Jag har fått lära mig att stå ut med känslorna och det är otroligt jobbigt, att känna hur tårarna bara sprutar utan att kunna förstå varför.


Ta inget fel, jag älskar mig själv, jag är nöjd med allt jag åstadkommit, men samtidigt kan jag hata en del av mig och den delen är min borderline som skapar otroligt jobbiga känslor. Där av mina skumma facebook status, jag måste få ut det. Jag har svårt och prata om det, ibland vill jag inte ens prata om det, för det är så jävla svårt och förklara för någon som inte förstår känslorna. Jag känner 100 ggr mer en normalt. Jag kan sitta o kolla på en film, en rolig film och mitt i allt så dör någon, det är inte så jätte sorgligt, men jag kan börja gråta eftersom det väcker otroligt mycket känslor inom mig. Men är jag bland folk så ser ingen att jag gråter.
Ni vet att jag är ute och fotar på spelningar, ni anar inte hur många gånger jag fått tårar bara av att stå där och titta. Och jag vet inte varför. Bara av att skriva detta gör mig känslig.


Men nu e jag trött, jag e trött på att hålla det inom mig, jag vill dela med mig och jag vet att det finns andra som har denna diagnos och det är alltid skönt och veta att det finns andra i samma sits, jag önska jag hade vänner som hade borderline så att man kunde prata om dessa känslor o tankar. Tack Mariella för att du är den enda personen på planeten (förutom min borderline grupp) som förstår vad jag menar, du har inte borderline, men du förstår mina känslor och det är så skönt att ha någon som man kan berätta saker till utan att skämmas eller tycka att man e störd i huvudet!

- Melika Zakariae

Jag vet inte vad det är med mig. Känner mig rastlös hela tiden. Ena stunden är jag super lycklig och andra nere,  det är speciellt de senaste dagarna. Det är en blandad känsla, känner mig övergiven men vet inte av vem eller vilka. Ingenting är som det ska, allting är tvärtom, upp och ned och jag hinner liksom inte med. Jag vet inte om jag står fast kvar i livet eller går någon väg. Jag vet inte om det är jag som vaknat till liv och vill leva eller alla andra som dör och lever det livet jag levde innan allting hände. Sen det valet jag gjorde, valet som skulle få mig att må bättre så har jag glidit iväg från så många människor. Jag är inte en del i någonting längre. Det gör ont i magen under bröstkorgen när jag skriver detta. Ni vet precis innan man ska börja gråta. Jag kommer dock inte börja gråta för ansikstmask på.

 

Lyssnade på Kodalines nya album medan jag badade. Jag vill göra saker som får mig att känna något. Jag vill hoppa från det där tornet jag aldrig vågade hoppade ifrån. (Räknas inte när Kareem puttade i mig). Jag vill besöka nya platser. Känna kicken, adrenalinet. Känner verkligen att vi bara lever en gång nu och tänk er kära vänner att det är nu vi har ungdomen i våra händer och plötsligt är det borta och det finns ingen väg tillbaka. Vill passa på att må bra men mår bara skit. Alla och allting är tråkigt just nu. 

 

Jag borde verkligen skaffa mig ett eget liv istället för att grina över att mina vänner inte hör av sig.