Jag växte upp i en skola i närheten där jag bodde, i utkanten av stan. Grundskolan var den roligaste och lättsammaste tiden i mitt liv. Men det visste jag inte då. Jag behövde knappt ansträga mig för att få godkänt, ämnena var roliga, jag var motiverad. Jag klarade matten, och att klara alla ämnen var det minsta jag behövde oroa mig för. För jag var duktig. Jag pluggade. Jagkände ingen ångest över någonting. På rasterna var jag med mina kompisar. Vi skrattade, Jag skrattade så ofta på den tiden. Efter skolan och på fritiden umgicks vi nästan hela tiden. Det var en härlig tid.

Vad hände?

Sommar 013 förändras allting, jag börjar tjaffsa mer med mina föräldrar och syskon, jag började stanna hemma mer och mer. Jag kände mig ensam och missförstådd. När jag började gymnasiet blev det inte lättare, det gick från att ha MVG i svenska i 9:an till att nästan inte klara kursen på gymnasiet. Jag sjukanmälde mig nästan varje dag. Jag kunde ligga i sängen i flera timmar utan att göra någonting.Jag fick hela tiden höra att det var puberteten osv men jag visste innerst inne att det var något annat som var fel. Hösten 013 blev jag diagnoserad med Borderline, eller som det nu heter Emtionell instabil. Det var en lättnad att veta vad det var som var fel. Trots att jag ofta kände mig missförstådd visste jag att det var fler som kände som jag känner.

Nu tar jag en dag i taget. Jag skulle inte säga att saker och ting blivit bättre. Vissa dagar mår jag bäst och andra sämst. Jag har förlorat så många vänner men har kvar de bästa som har stått vid min sida trots att det har varit jobbit att vara både min familj och vän. Hela min gymnasiegång har varti svår att ta sig igenom. Jag skulle nog skylla på min diagnos för att förklara varför jag inte tar studenten. De här två senaste åren har varit en mörk period i mitt liv och jag hoppas att det går mot ljusare tider, att jag på något sätt inte har gett upp än! För jag vill inte vara den svaga Tanzila, jag vill vara den glada roliga tjejen från grundskolan igen.