hjärtat lättar lite för var dag som går.

tar verkligen dagarna som de kommer och känner att det blir bättre. trots att det fortfarande svider lite när man tänker på ett visst tillfälle eller en extra detalj man tyckte så mycket om. den där lilla klumpen i halsen sväller upp och sedan måste man skälla ut sig själv och nypa sig i armen för att skaka av sig det.

det kommer igen, kärleken alltså. jag vet det. jag vet bara inte när vilket suger apballe för jag älskade känslan att vara uppvaktad och omtyckt. att någon faktiskt ville vara med en på det sättet. 

 

idag var min sista dag på jobbet, ja tack!

på lördag gifter sig pappa och jenny och shit, jag är inte förberedd någonstans. 

ska dra till vällingby imorgon för att växla pengar, sedan hämta tova från hennes dagis och sedan blir det lite fölsedagsmiddag hos jasminos. resten av gänget som är där ska dra ut men jag ska upp vid 7 på morgonen så jag kände att det var något jag kunde offra. får ta det i barcelona istället hehe. ;)

 

idag drog gamm och tanz tillsammans med carl och vilmer till kos och jag är superavis för vill också åka iväg med dem, har haft det så otroligt roligt med dem de senaste månaderna som vi börjat hänga. en positiv sak åtminstone efter det hela andra haha. 

men men det får bli tills nästa resa istället! vi är ändå borta under samma vecka så det är skönt, då slipper jag gå och dra mig här hemma medan de är borta och super skallarna av sig.

 

måste fixa om designen på bloggen snart. vi har haft den alldeles för länge nu. brb likz.

 

Denna blogg har stått alldeles stilla den senaste månaden och det finns inte så mycket att göra än att slänga in ett inlägg som jag egentligen inte har lust att skriva.

 

Livet står hur som helst relativt stilla just nu för mig.

Jag lyckades skaffa mig otroligt höga förväntningar för denna sommar men allting gick i princip i kras i början av juli/slutet av juni. Yes det tog slut med le guy vilket jag inte hade kunnat anat mig till någonstans eftersom att allt slutade mitt i en konversation efter att han ljugit mig rakt upp i ansiktet (lol via sms) att han fortfarande ville ses. Jag hatar att jaga killar som låter sig bli jagade. 

Självfallet höll jag hoppet uppe i en månad till efter detta eftersom att han var bortrest men sedan hörde han inte av sig när han kommit hem, som jag då fick reda på av kompisar vilket jag tyckte var så otroligt pinsamt från hans sida. Barnsligt till och med.

 

Har mått piss, vilket jag verkligen inte förväntade mig för hade inte kommit i närheten till att kunna definiera mina känslor för honom. Självklart kände jag något som jag visste att jag skulle kunna utveckla med tiden, han var ändå den första killen som jag hade ett sådant intimt förhållande med och kände att allt var ömsesidigt med. 

   Att skjuta ifrån sig någon som man hela tiden vill ha i sin närheten är något av det svåraste som finns. Det kliar i hela kroppen och en ständig gråtbubbla ligger i halsen för att man inte kan sluta tänka på personen. Vad den gör, vad den tänker på, om den tänker på en själv. 

 

Detta avslut fick mig att känna mig otroligt otillräcklig. Jag var inte tillräckligt bra som jag trodde jag var. Jag kände mig otroligt ensam också, därför att jag insåg att jag var/är den enda som blev sårad. 

Det suger, det gör det verkligen.

Jag förlorade en person som lyste upp min värld på ett annat sätt. Jag träffade honom nästan precis efter Ludvigs bortgång och han lyfte upp mig så otroligt mycket, fick mig att tänka på annat och inse att livet utanför fortfarande är på play. 

 

Dagarna börjar bli lite mer ljusare då jag har haft mina fina vänner vid min sida hela tiden. Min värld beror inte bara på en person vilket jag kände i en vecka. Haha fyfan. Ät bajs please.

Jag trodde bara 12-åringar "gjorde slut" genom att sluta prata med en... 

 

Oh well, Barcelona om sex dagar med girlsen. Ska bli så jävla brun.