Vi sitter vid parkeringsplatsen bakom Ö&B. Du äter Twister och jag en Piggelin. Sommar 2010. Det är soligt och du ler mot mig. Vi ler tillsamans och tar den 7 minuters långa promenaden till ängen. Vår äng. Ängen där vi inte än hade skrikit av ilska på varandra, vi hade inte gråtit och gjort slut. Vi hade inte heller hållit hand eller kyssts än.

 

Oskyldiga ungdomar som förälskar sig i varandra. Åh, vi föll så hårt. Så jävla,jävla hårt. Din hand i min när kappan vände efter vinden.

 

Minns du när du brukade hämta mig på cykeln den sommaren. Varenda dag stod du och väntade på mig vid stängslet. Minns du när vi satt i ditt gamla rum och lyssnade på Vi två är saknade te havs? Och hur du skjutsade hem mig i spöregn. Det spelade ingen roll om vi fick ig på något prov eller om det hände något som jag nu skulle gå under av, för vi hade ju varandra och ingenting kunde få oss olyckliga. Det kan inte bara vara i min egen fantasi att det vi hade var påriktigt. Det jag inte tror på längre. Vart står vi nu? Vad har hänt? 

 

Det var något fint. Varje gång vi kom lite för nära varandra, eller när vi fick ögonkontakt lite för länge. När jag tänker tillbaka, vilket jag gör ofta så försöker jag komma på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Det gör ont i hjärtat när känslorna sviker och tårarna rinner. Jag saknar oss så himla himla mycket.