En text från längesen
Du känner dig hel. Det har du inte gjort sedan lång tid tillbaka. Men nu så kan du lyssna på låtar som förut kunde slå dig sönder och samman, kasta om dig tills du var alldeles bäng. Nu så kan du gå på gator som förr kunde få dig ned på knä gråtandes, som du höll dig så långt borta från du bara kunde. Nu så kan du prata med honom om vardagliga saker utan att du går itu utav alla plågsamma tankar om hur ni känner olika för varandra. Du känner dig hel, för att du kan göra sådant som du under en lång tid inte kunnat.
"Jag är över honom", säger du dig själv och ler. Över. Det värsta är borta, intalar du dig själv. "Jag kommer att klara mig, åtminstone nästan helskinnad, ur detta", övertalar du dig själv. Och du är så säker. Du är så säker på att du är hel. Att du är klar med honom. Att det värsta är över. Att kärleken till honom är borta. Att du inte bryr dig. Att du skulle kunna hantera vad som helst som hade med honom att göra. Du klarar dig, säger du, tror du.
Och så en dag går du där på gatan som du nu för tiden inte har problem med att gå på. Plötsligt så ser du dig själv med honom. Ni går tjugo meter ifrån där du står. Han retas lekfullt med dig, så som han alltid brukade göra. Han omfamnar dig bakifrån och kysser din hals, din kind. Ni båda skrattar till. Du kan inte förstå varför du nu, ett år senare, ser er tillsammans igen. Ser era minnen spelas upp igen.
Men så vänder han sig om. Han stannar och ser dig rakt i ögonen, ler till och börjar gå emot dig i rask takt. Du ser dig själv om, förstår inte. Flickan som du trott varit du vänder sig om, det är inte du som har gått bredvid honom, hållt hans hand. Det är inte era minnen som återskapats, det är hans minnen med en ny som nyskapas. Det är inte din fantasi, det är din verklighet som har stått framför dig. Han omfamnar dig, och prestenterar dig för hans nya. Hans flickvän.
"Jag är över honom", säger du dig själv och ler. Över. Det värsta är borta, intalar du dig själv. "Jag kommer att klara mig, åtminstone nästan helskinnad, ur detta", övertalar du dig själv. Och du är så säker. Du är så säker på att du är hel. Att du är klar med honom. Att det värsta är över. Att kärleken till honom är borta. Att du inte bryr dig. Att du skulle kunna hantera vad som helst som hade med honom att göra. Du klarar dig, säger du, tror du.
Och så en dag går du där på gatan som du nu för tiden inte har problem med att gå på. Plötsligt så ser du dig själv med honom. Ni går tjugo meter ifrån där du står. Han retas lekfullt med dig, så som han alltid brukade göra. Han omfamnar dig bakifrån och kysser din hals, din kind. Ni båda skrattar till. Du kan inte förstå varför du nu, ett år senare, ser er tillsammans igen. Ser era minnen spelas upp igen.
Men så vänder han sig om. Han stannar och ser dig rakt i ögonen, ler till och börjar gå emot dig i rask takt. Du ser dig själv om, förstår inte. Flickan som du trott varit du vänder sig om, det är inte du som har gått bredvid honom, hållt hans hand. Det är inte era minnen som återskapats, det är hans minnen med en ny som nyskapas. Det är inte din fantasi, det är din verklighet som har stått framför dig. Han omfamnar dig, och prestenterar dig för hans nya. Hans flickvän.
