Svarta ränder färgar kudden. Du orkade inte tvätta av dig sminket eller klä av dig. Du orkade inte göra något annat än att lägga dig direkt i sängen. Du håller emot, du har inte känt såhär sedan två år tillbaka. Den där stickande känslan i bröstet. Trots att du håller emot är kudden ändå svart några minuter efter. Kinderna är våta.

 

Du gråter för att du inte vill vara just den tjejen. Inte igen. Du gråter för att ni en natt tidigare låg i hans säng och höll hand, och du gråter för att du vet att hans smekningar längs ryggen och kyssar mitt i natten inte betyder samma sak för honom som för dig. Du gråter för att du är stenhåd och känslokall när du är med honom, för att det är så han vill ha det. Men så fort du kommer hem och lägger dig i sängen brister det. Igen, igen och igen. 

 

Ingen ska behöva gråta sig till sömns. Ingen.