Det var på landet. Dagen spelar ingen roll. Vi hade druckit lite innan, eller ja ganska mycket. Det var kallt ute men vi klädde av oss alla fyra. Det var jag och tre av mina killkompisar, den fjärde låg inne och tittade på himym med jackan på och drack rödvin. Vi klädde av oss och gick in i bastun. Vi blev för varma och sprang den ganska långa vägen till viken. Vi sprang och vi skrattade. Den här scenen är så vacker att det gör ont. Det kändes som att man var med i en film eller i en vacker och sorglig bok. Vi sprang in i vattnet utan att vara rädd för den kylan som skulle komma. Men det kändes ingenting. Vi hoppade runt i vattnet och hade vattenkrig mitt i all kyla. Den känslan av att se att alla hade det där fåniga leendet på läpparna var oslagbar. Solen hade ännu inte gått ner utan låg som en smal strimma längst horrisonten. Och om du vid samma tid samma dag vid samma vik hade åkt förbi med din båt eller flugit över viken hade du sett fyra lyckliga och fulla ungdomar leka som små barn.