Stämningen är bra och jag ser det där i deras ögon. Förväntan. Vi knuffas i hallen, hjälps åt att bära bort böcker och ta ner krukväxter. 

 

Den har helgen har jag känt så mycket kärlek. Kärlek till mina vänner som jag känt så länge. Vi har växt upp med varandra, vi vet allting om varandra och det är liksom inte alltid man uppskattar den vänskapen vi har. Man stannar inte upp och tänker efter. Mina vänner är som min andra familj. Bröder och systrar. Så mycket som vi gjort för varandra och framförallt med varandra. Vi har gått igenom livet tillsamans, sett varandra gråta, skratta, nakna (haha). 

 

Igår när jag skulle krama dom kände jag en värme som spred sig i kroppen. Alla log och jag hoppas att dom förstår vad jag menar med det här. Jag vill att vi ska bli vuxna tillsamans och ses med våra barn och familjer. Se varandra bli vuxna och fortsätta vara där för varandra. För visst är det något mycket speciellt vi har? Detta är ingen kärleksförklaring direkt. Suger på såna men tänkte bara skriva lite om det här eftersom att jag tänkt mycket på det i helgen. Det är inte alltid jag visar kärlek och uppskattning till mina vänner. Vi säger inte såna grejer men vi liksom vet ändå!

 

Och det är så roligt att våra föräldrar älskar alla oss också. Våra syskon känner varandra, dom känner oss alla. Vi är helt enkelt som en enda stor Vällingbyfamilj.

Har suttit och tittat igenom alla mina instagrambilder nu och inser hur mycket vi varit med om och alla fina minnen vi haft!!! (Jag är en bra fotograf). Helgen har iallafall varit hur rolig som helst! Nu ska jag rota i skafferiet, bye!

 

Här kommer en bildbomb med gamla halvfula bilder och ett par lite nyare. Alla har jag tagit från facebook. Skrattar för mig själv...