Då var det bestämt. Som en stämpel på pannan. Med röda feta bokstäver. Borderline.

Jag har väl alltid misstänkt att något är fel,någonstans i mitt huvud trängt bort dom tankarna"det är något som inte är som det ska". "Jag är normal".Allt faller på plats helt plötsligt får jag förklaringar till varför jag beteer mig som jag gör.Varför jag gråter dramatiskt åt ingenting och varför jag har såna tankar och varför jag blir rädd för mig själv. Och hon säger att det inte är en sjukdom och att allt kommer vara som förut,för visst är borderline ingen sjukdom,nej bara en personlighetsstörning. "Sånt får man leva med."Sa hon och med några blanketter,ett par nummer,två provresultat,två sorgsna ögon och en klapp på axeln stängde hon dörren framför mig.

 

Ja,"sånt får man leva med."