Det är november.Skriver inte längre.Sjunger inte längre.Sover inte längre.

 

Det börjar bli värre.Vill inte vara emotionell instabil längre.Det är så fruktansvärt jobbigt och nu börjar det nästan bli läskigt.Mina tankar,dom är grova och jag kan inte ens skriva längre.Kuratorn tipsar om piller och psykologer men jag vill inte.JAG VILL BARA MÅ BRA.

 

Det är en vanlig dag.En helt vanlig dag.Jag vaknade av klockan,åt ingen frukost,Maggio till skolan,drömmer mig igenom lektionerna,till en annan värld och avklarat! Ett leende på läpparna när jag lämnar den fula byggnaden bakom mig.Ler för att han ska hoppa på min tunnelbana i Stora mossen.

 

Jag går med snabba steg innan tårarna hinner ifatt.Hinner tänka tusen tankar och hinner känna tvåtusen känslor.Ilska,besvikelse.Allt kokar och snurrar och jag bara går och går.Han var två minuter sen.Han Hann inte i tid till min tunnelbana. Just i den studen var det ett så stort svek att jag nu fick dom där tankarna igen,som jag är så rädd för.

 

Jag går med snabba steg innan tårarna hinner ifatt. Han går efter,som vanligt vet inte vad han ska säga. Jag går snabbt,vet att han finns bakom.Som vanligt.Men den här gången,när jag vänder mig om finns han inte där.Borta.Han svängde av och var borta.Bländades av novembersolen.Stod kvar en minut för länge i hopp om att han skulle dyka upp.

 

Går hem och får dom där tankarna återigen.Gråter i timmar.Skriker i kudden.Kastar om kring saker och har sönder  dom.Det här är inte jag.Vad har hänt?Fittstörning.Öppnar fönstret,kollar ner,läser hans sms utan att svara och lugnar ner mig.Och allt detta för att han var 2 minuter sen.

 

Dessa hopplösa utbrott kan kännas som mellan liv och död och det låter så sorgligt och pinsamt.Men jag ska säga er att det gör satont.

 

Det är novemer.Och jag vill bara må bra.