Mitt i allt skit kommer det lite bra också.

Igår fyllde jag år och dagen kanske inte kom särskilt lägligt men det var skönt att få tänka på annat och framförallt sig själv.

Blev väckt av mamma, Sofia och Love med tårta, presenter och ljus. Man får alltid ett litet lyckorus när man hur "ja-må-hon-leva"-sången.

Var knappast i skolan men hann träffa kompisarna ett tag i alla fall. Efter min enda lektion. som var psykologiprov och började 14.25, drog vi in till Kungsan för att titta på blommorna och ta fin/fula kort.

 

När jag kom hem åt vi födelsedagsmiddag som mamma knåpat ihop. Italienskt sååååå gott var verkligen jättehungrig så njöt av varenda tugga. Tack mami!♥ Sedan blev det tårta och myys.

 

Idag ska jag hem till pappa och fira mig där så det blir en dubbelfödelsedag liksom. Eller firande iaf.

 

Hoppas att er helg blir mys.

 

Jag åker till Paris på söndag och kommer hem på natten till torsdagen. Kommer alltså inte blogga för ens då.

 

Medan dom håller hand i biosalongen sitter vi med handen i fickan. Medan dom har en axel att luta sig emot sjunker vi ner i stolen. Jag tänker att det en gång varit jag. Det var jag som hade någons knä att sitta på, en axel att luta sig emot och en hand att hålla. Den kvällen går vi själva hem, medan dom går hand i hand. Vi lägger oss i våra egna sängar, medan dom håller om varann. Det känns så jävla hårt. Inte när man umgås med sina vänner utan just när man kommer innanför sin dörr och vet att alla ens vänner nu har pojkvän. (Förutom Hanna, Grattis på födelsedagen!)

 

Jag borde hänga med mina singelvänner för just nu känns det som att jag har ett förhållande med vänner som har förhållande, förstår ni vad jag menar? Det blir liksom inte så enketl för mig efter ett tag, inte för mig som känner alledles för mycket. Nu när jag äntligen har fått chansen vill jag inte ligga hemma och må dåligt för att jag är singel. Jag vill resa, jag vill bada, jag vill festa och göra saker som alla andra gjorde när dom var singlar. Det trista är att nu när jag verkligen kan och vill har jag ingen bredvid mig som kan göra allt det där med mig.Nu är jag verkligen själv. Det är så typiskt för tiden, det är som att det här var planerat. Jag är glad för mina vänners skull och älskar att vara med dom. Men då och då gör det lite ont i hjärtat av att veta att jag inte riktigt har någon längre. jag är så fruktansvärt arg, men jag har egentligen inte någon eller något att vara arg på. Jag är arg på mig själv för att jag är så känslig. Jag är arg på alla andra. Jag är arg på ödet.

 

Jag borde börja göra saker på egen hand, vara social, skaffa vänner, jobba mer. Skaffa ett eget liv helt enkelt.

Tar dagarna som dem kommer nu känns det som.

Två dagar som jag fick veta, fem dagar sen det hände.

"Ta vara på livet"

 

Försöker göra mig redo för allt plugg jag måste ta tag i. Det är skönt att veta att man måste göra saker så att tankarna återgår till något annat.

Har två prov nästa vecka. Fyller år på torsdag. Åker till Paris med tjejerna på söndag. 

Livet är egentligen som vanligt utanför den lilla bubblan jag befinner mig i just nu. Det är en sorgbubbla som snart kommer spräckas men just nu känns det tjock och fyller vardagen men en taskig känsla.

 

Senare i eftermiddag ska jag hem till Becca och mysa med gänget. Det är bra att vi har varandra. Vet inte om jag skulle klarat av detta utan dem. Banden har vuxit starkare på något sätt och jag hatar att det är på grund av detta men det är så skönt att veta att dem finns.

 

Hoppas att ni alla får en trevlig helg.

 

Jag vet inte ens om jag borde skriva detta på bloggen men jag måste ändå informera och få ur mig allt.

 

Igår fick jag reda på att en klasskompis gått bort i en olycka i tisdags. 

Själva beskedet kom som en chock och det hela känns fortfarande otroligt overkligt.

För mig är detta helt nytt. Har aldrig haft någon så här nära som försvunnit från jorden.

 

Gårdagen var tuff. På morgonen var allt som vanligt, jag tänkte på Gamm som fyllde 20 år och var glad för hennes skull. Var sur och irriterad för att jag inte kunde komma fram till vad jag skulle ta på mig. Tänker på psykologiprovet jag skulle göra. 

 

Från 0 till 100 så där snabbt.

 

Jag tänker fortfarande att han bara är hemma som vanligt eller att han rest bort och aldrig kommer tillbaka. Så känns det. Jag är otroligt ledsen och förvirrad och har ingen aning om vad jag ska ta vägen men jag är glad att jag har mina klasskompisar som stöd och vi var med varandra hela skoldagen igår och stöttade varandra.

 

De två sista månaderna i skolan kommer inte på något sätt vara normala. Tanken om att en vän inte existerar längre kommer alltid att gnaga i bakhuvudet.

 

Mina tankar går till hans familj och släktingar.

Vila i frid fina du.♥

 

 

 

 I en djungel på Hawaii!

1. Att dricka och vara med mina allra närmsta vänner samtidigt
2. Att vara full, hungrig och trött som satan men kan inte somna

 

Drog alltså in till stan igår för att kika på Insurgent tillsammans med Jasmine och Becca och OJ vilken besvikelse. 

 

Filmen var grymt bra även om jag säger att det var en stor besvikelse. Skådespelarna var grymma och miljöerna var perfekta MEN de hoppade över så mycket viktiga detaljer och information och gjorde om händelser som inte ens fanns i boken vilket jag tyckte var jättekonstigt. Första filmen tyckte jag var perfekt och den verkligen speglade bokens handling och själva känslan man hade under hela bokens gång. Men fy Insurgent var verkligen en besvikelse och slutet var otroligt förvirrande. 

 

För er som inte har läst boken än, ni kommer tycka om filmen! men för er som faktiskt läst boken, ni kommer bara vara förvirrade och inte lika inne i filmen som boken. 

Shailene Woodley och Theo James var dösnygga och grymt bra som vanligt! Älskar Shai och hennes tolkning av Tris i båda filmerna men nu i Insurgent missar dem en massa av hennes problem och hinder som inte gör henne lika sårbar och det är verkligen det som gör hela boken och dess spänning.

 

Aja hoppas att sista filmen/filmerna blir grymmmaaaa för det måste dem bli det är så mycket som kommer fram i sista boken som MÅSTE tas med.

 

Det första jag gör när jag vaknar är att logga in på Facebook och det första jag ser är denna artikel som förklarar det jag aldrig har kunnat förkara. Detta är anledningen till att jag förlorar så mycket vänner. Att vänner inte orkar med mig. Detta är anledningen till att jag är som jag är. Ibland blir det bara jobbigt att känna allting så starkt. Men samtidigt känns det skönt att veta att trots att man ligger hemma och vrider sig av att det gör så ont att gråta så finns det fler med samma diagnos som tar sig igenom det här och klarar det. 

 

ATT LEVA MED BORDERLINE

För det första, vet ni ens vad Borderline är? Vet ni vad det innebär och ha det?


Nu mera heter Borderline “emotionellt Instabil Personlighetsstörning” vilket jag själv tycker låter hemskt.

Till att börja, Borderline är en diagnos som har lite av allt möjligt i sig och det finns ingen riktig förklaring på varför man får den så som det är med tex ADHD, autism, depression osv.

För att göra det mer konkret, lite fakta om Borderline som jag tagit från 1177.se, jag har även plocka det som är relevant för mig och er som läser detta:


Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning innebär att man har en känslomässig sårbarhet och ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Det är inte känt varför en del personer utvecklar symtom som vid emotionellt instabil personlighetsstörning. Många experter på området tror att det kan bero på en särskild känslomässig sårbarhet, upplevelser under uppväxten eller en kombination av alla dessa.

* Stark rädsla att bli övergiven.

*Störd, förvriden eller instabil självbild.

*Återkommande känsla av tomhet.

*Kraftig pendling mellan olika känslolägen.

*Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

*Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

*Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

*Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.

*Impulsivitet som till exempel missbruk av droger, sex, mat eller pengar.

*Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.

 

 

Tomhet och osäkerhet på vem man är

Det är vanligt att man upplever en stor tomhet inom sig, som andra kanske har svårt att se eller förstå. Man känna sig ensam och missförstådd.

 Rädsla för att bli övergiven

Om man i grunden känner sig osäker på vem man själv är kan det vara lätt att bli beroende av de människor som finns runt omkring. I relationer kan det bli så att man hela tiden strävar efter att få bekräftelse av den andre och glömmer bort vad man själv behöver och mår bra av. Man kan uppleva det som att man faktiskt inte klarar sig utan den andra. Även om relationen egentligen inte är bra för en själv vill man till varje pris undvika en separation. Rädslan för att bli övergiven blir det som styr, man blir ständigt på sin vakt och man kan känna sig osäker på om man kan lita på omgivningen.

 Starka svängningar mellan olika känslolägen

Känslorna kan svänga mellan att man ser allt som mycket bra till att man tycker att det mesta är nattsvart och man kan ha svårt att se nyanserna däremellan. Man agerar och tolkar omvärlden utifrån den känsla som för tillfället är starkast.

 Humörsvängningar påverkar nära relationer

Hur man förhåller sig till och känner inför andra kan variera kraftigt, och det kan märkas särskilt tydligt i nära relationer. Ena stunden kan man ha starka positiva känslor för en person mycket för att i nästa stund tycka att den personen är ganska värdelös.

 Overklighetskänslor

När man upplever något svårt eller obehagligt kan man känna så kallade overklighetskänslor. Känslan kan ofta vara svår att förklara, men det innebär att man upplever sig själv, omgivningen eller det som händer som overkligt eller att det inte riktigt angår en. Ibland kan man också få minnesluckor, som inte beror på att man till exempel har druckit alkohol.

Så varför skriver jag om detta? Jo, för att jag blev 7 diagnostiserad för 1 år sen. Förra året i februari fick jag veta att jag hade 7 diagnoser. Jag hade inga problem att acceptera att jag hade 7 diagnoser, i början mådde jag piss, men jag insåg snabbt att jag hade levt med detta hela livet och jag va fortfarande samma människa. När jag fick mina 7 diagnoser som för övrigt tog nästan 2 år att utreda, började jag på KBT, Kognitiv beteendeterapi i ca 6 månader för att lära mig att våga gå emot mina rädslor och ångest jag hade konstant.


Att leva med Borderline är att leva i krig, inom sig, konstant, varje dag, varje natt, alla dagar är krig. Det syns inte på utsidan att jag har 7 diagnoser, de syns inte att jag har borderline, det är en diagnos som inte syns. Men att det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag sover är att bråka med mig själv. Jag har fått lära mig att stå ut med känslorna och det är otroligt jobbigt, att känna hur tårarna bara sprutar utan att kunna förstå varför.


Ta inget fel, jag älskar mig själv, jag är nöjd med allt jag åstadkommit, men samtidigt kan jag hata en del av mig och den delen är min borderline som skapar otroligt jobbiga känslor. Där av mina skumma facebook status, jag måste få ut det. Jag har svårt och prata om det, ibland vill jag inte ens prata om det, för det är så jävla svårt och förklara för någon som inte förstår känslorna. Jag känner 100 ggr mer en normalt. Jag kan sitta o kolla på en film, en rolig film och mitt i allt så dör någon, det är inte så jätte sorgligt, men jag kan börja gråta eftersom det väcker otroligt mycket känslor inom mig. Men är jag bland folk så ser ingen att jag gråter.
Ni vet att jag är ute och fotar på spelningar, ni anar inte hur många gånger jag fått tårar bara av att stå där och titta. Och jag vet inte varför. Bara av att skriva detta gör mig känslig.


Men nu e jag trött, jag e trött på att hålla det inom mig, jag vill dela med mig och jag vet att det finns andra som har denna diagnos och det är alltid skönt och veta att det finns andra i samma sits, jag önska jag hade vänner som hade borderline så att man kunde prata om dessa känslor o tankar. Tack Mariella för att du är den enda personen på planeten (förutom min borderline grupp) som förstår vad jag menar, du har inte borderline, men du förstår mina känslor och det är så skönt att ha någon som man kan berätta saker till utan att skämmas eller tycka att man e störd i huvudet!

- Melika Zakariae

Jag vet inte vad det är med mig. Känner mig rastlös hela tiden. Ena stunden är jag super lycklig och andra nere,  det är speciellt de senaste dagarna. Det är en blandad känsla, känner mig övergiven men vet inte av vem eller vilka. Ingenting är som det ska, allting är tvärtom, upp och ned och jag hinner liksom inte med. Jag vet inte om jag står fast kvar i livet eller går någon väg. Jag vet inte om det är jag som vaknat till liv och vill leva eller alla andra som dör och lever det livet jag levde innan allting hände. Sen det valet jag gjorde, valet som skulle få mig att må bättre så har jag glidit iväg från så många människor. Jag är inte en del i någonting längre. Det gör ont i magen under bröstkorgen när jag skriver detta. Ni vet precis innan man ska börja gråta. Jag kommer dock inte börja gråta för ansikstmask på.

 

Lyssnade på Kodalines nya album medan jag badade. Jag vill göra saker som får mig att känna något. Jag vill hoppa från det där tornet jag aldrig vågade hoppade ifrån. (Räknas inte när Kareem puttade i mig). Jag vill besöka nya platser. Känna kicken, adrenalinet. Känner verkligen att vi bara lever en gång nu och tänk er kära vänner att det är nu vi har ungdomen i våra händer och plötsligt är det borta och det finns ingen väg tillbaka. Vill passa på att må bra men mår bara skit. Alla och allting är tråkigt just nu. 

 

Jag borde verkligen skaffa mig ett eget liv istället för att grina över att mina vänner inte hör av sig.

 

Har fyllt upp mig själv med någon slags inre lycka för att det känns som att jag har allt inom kontroll och så många roliga saker kommer snart att hända och jag är så galet taggad på allt.

Inte ens högen med plugg som jag har lyckas nå mitt huvud just nu.

Känner mig inte förberedd för ett enda skit med har ingen panik eller stress över huvud taget. Det är så skönt.

 

Oh well, ska på bio idag och titta på Insurgent tillsammans med Becc och Jasmine. ÄNTLIGEN får jag se filmhelvetet efter massa om och men. Har väntat i mer än ett år nu och jag hoppas verkligen att den är bra för dem som sett den har sagt att den vari grymt bra så har höga förhoppningar för boken var grym och förra filmen likaså!

 

På lördag väntar en dag fylld med jobb och sedan ska jag till Teo och träffa flera andra vilket ska bli trevligt! 

 

Nästa vecka händer det en massa. En del kul och en del mindre kul haha men så är det alltid. På måndag blir det Vilmers skiva tillsammans med Tanz, Gamm och Co. Ska bli grymt kul plus att jag aldrig varit ute tillsammans med Tanz och Gamm hahahaha det är knäääppt, har bara varit ute med Gamm.

 

Aja sen fyller Gamm år på torsdag. Alltså... Snorungen fyller 20 ÅR!!!!!!! Najnajnaj hon kommer alltid vara 14 år i mina ögon hahahah!

Oh well det ska firas stort!!

 

Har en massa prov och inlämningar så är inte det minsta taggad för själva skolan förutom att få träffa klassisarna. Har mitt första nationella på tisdag vilket inte ligger på den bästa dagen då jag garanterat kommer vara bakis och äcklig. Yay..

 

Aja hoppas att det blir en najs vecka ändå!

 

 

 

 

 

Äntligen påsklov, puuh!

Det vankas mycket plugg men även en del vila. Måste få tillbaka energin för alla prov och annat seriöst som kommer efter mitt allra sista lov. Shit.

 

I onsdags var det alltså dags för Skivan och oj vad jag inte var taggad eftersom att jag kräkts två dagar innan.

MEN! när jag väl träffade tjejerna och vi började pyssla ihop allt till vår middag med klassen och alla föräldrar blev det en helt annat energi och vi var så stressade för att allt skulle bli så bra som möjligt.

 

Middagen blev sjukt lyckad även fast jag hade en känsla av stress under hela middagen som gjorde att jag trodde att jag redan var berusad efter en fördrink och en halv flaska cider haha!

Jag tror inte ens att jag var redigt full under hela kvällen/natten eftersom att jag innerst inne fortfarande mådde dåligt.

Klassen var så nöjd och föräldrarna hade kul och jag och tjejerna var så nöjda med vår insatts och slutresultatet. En speciell applåd till Jasmine och Becca och Alven lite som kämpade med rimmen. Jag och Josse tog på oss pysslingsuppdraget istället och pimpade tallrikarna med stjärnor som ramlade av under skivan men som var fina så länge de satt på!

 

Skivan blev verkligen såååå lyckad. Det kom grymt med folk och dansgolvet var fullt och musiken var grymt bra anpassad till vårt tema samtidigt som housemusiken pumpade på tillräckligt mycket.

Jag fick ett mindre bra slut eftersom att jag trodde att jag tappat bort mitt bankkort och tappade lusten till att ha kul. Kom på även då att jag var sjuk vilket gjorde att jag ville kräkas och sova samtidigt. Hittade tillslut mitt kort i plånboken jag hade under hela kvällen, kortet hade smitit undan till en liten lömsk ficka men var glad att det inte var borta och att jag slapp spärra det för att inte bli av med pengar.

 

Tog för första gången nattbussen hem tillsammans med Lucas och vi fick leta ett tag efter hållplatsen men hann med bussen utan några problem.

 

Dagen efter fick vi även hämta våra studenmössor och jag är sååååå nöjd med min, den är superfin och jag är taggad till tusen inför studenten. 

 

Igår åkte vi upp till Falun och det är alltid skönt att komma ifrån storstadsbruset och det trista vädret. Är det mulet i Falun är det en helt annan atmosfär eftersom att det verkligen känns att luften är renare. Man är mer öppen för glatt humör även om det är mulet än om man varit hemma i Stockholm haha...

Överväger däremot inte att flytta hit haha, skulle dö av tristess.