Hjärtat sitter utanpå slår inte som det brukar slå

Medan dom håller hand i biosalongen sitter vi med handen i fickan. Medan dom har en axel att luta sig emot sjunker vi ner i stolen. Jag tänker att det en gång varit jag. Det var jag som hade någons knä att sitta på, en axel att luta sig emot och en hand att hålla. Den kvällen går vi själva hem, medan dom går hand i hand. Vi lägger oss i våra egna sängar, medan dom håller om varann. Det känns så jävla hårt. Inte när man umgås med sina vänner utan just när man kommer innanför sin dörr och vet att alla ens vänner nu har pojkvän. (Förutom Hanna, Grattis på födelsedagen!)
 
Jag borde hänga med mina singelvänner för just nu känns det som att jag har ett förhållande med vänner som har förhållande, förstår ni vad jag menar? Det blir liksom inte så enketl för mig efter ett tag, inte för mig som känner alledles för mycket. Nu när jag äntligen har fått chansen vill jag inte ligga hemma och må dåligt för att jag är singel. Jag vill resa, jag vill bada, jag vill festa och göra saker som alla andra gjorde när dom var singlar. Det trista är att nu när jag verkligen kan och vill har jag ingen bredvid mig som kan göra allt det där med mig.Nu är jag verkligen själv. Det är så typiskt för tiden, det är som att det här var planerat. Jag är glad för mina vänners skull och älskar att vara med dom. Men då och då gör det lite ont i hjärtat av att veta att jag inte riktigt har någon längre. jag är så fruktansvärt arg, men jag har egentligen inte någon eller något att vara arg på. Jag är arg på mig själv för att jag är så känslig. Jag är arg på alla andra. Jag är arg på ödet.
 
Jag borde börja göra saker på egen hand, vara social, skaffa vänner, jobba mer. Skaffa ett eget liv helt enkelt.


Hanna    •     •  

Du är bra oavsett vad. Jag kommer alltid tycka om dig för den du är. Puss <3










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se


HannaVic logotype