Jag tappar bort mig själv ibland. När jag kommer hem och inser att jag är ensam igen. Att jag kommer somna ensam. Att jag inte kommer ha den där armen runt min midja längre varje gång jag vaknar. Det är ingenting som fyller  den tomheten jag släpar med mig. Det är liksom som ett tomrum som inte kan fyllas med berusade kyssar inne på svettiga dansgolv. För jag vet ju att det inte betyder något, och jag vill verkligen att något i mitt liv någon gång ska få betyda något mer. Att en männsika ska kliva in i mitt liv och få mig att tro på den där fina kärleken. 

 

Mamma säger att man inte ska vänta så otåligt. Att om man är en drömmare så slutar det med att någon blir olyckligt och oftast är det en själv. Hon säger att jag är en hopplös romantiker. Och vad vet jag? Kanske är jag det. Det enda jag vet är att det är något i mig som längtar efter något. Någonting vackert.