Jag fyllde 18 igår. Mor gav mig en vin flaska,hon hällde upp till mig och efter middagen frågade hon vart jag hade lärt mig dricka vin och frågade ifall jag röker också. Jag svarade att jag känner mig mindre än någonsin. Det var inte svaret på hennes fråga men hon la sin hand på min och sa att jag är vuxen nu. Det är konstigt,hur tiden gårt fort.

 

Nu när jag tänker tillbaka på sommaren tänker jag på hur liten jag var,men ändå inte.Och jag tänker på alla tre år som jag har tillbringat med samma kille,och efter göteborgsresan förstod jag att jag hade ljugit för han och för mig själv. Jag blev beroende av han utan att älska han på det sättet. Nu förstår jag att han inte har betytt något för mig,inte mer än en nära vän eller en bror. Det är sorligt hur jag inser nu att jag brukade tänka på annat när jag var med han,det pirrade aldrig till och jag minns när han sa att han älskar mig och det är sorgligt när jag tänker på att han egentligen aldrig gjorde det,han trodde att han gjorde det,för han visste ingenting om kärlek.Och jag ljög för honom och svarade att jag älskar han med.

 

Det är mycket man ångrar genom åren.Jag kan inte komma på något nu som jag ångrar och far säger att jag ska sluta titta tillbaka och blicka framåt,han säger att jag kommer bli knäpp om jag tänker för mycket på sånt,och han säger att jag ska plugga ordentligt och tänka på studierna. Men det är svårt när staden äter upp en innifrån.

 

Jag har 16 sidor kvar av dagboken. Jag har läst igenom hela boken och inte på en enda sida har jag börjat med "Kära dagbok"Så avslutar nu med godnatt kära dagbok.