Vi står på en gata fylld av blöta löv. Röken från din mun slringrar sig likt en orm upp mot himlen. Du frågar varför jag klär mig i svart. Jag svarar att det är snyggt, men egentligen vet jag att det är reflektionen av min själ. Jag lever i ett ständigt mörker.

 

Nu när jag har släppt ett förhållande jag varit i ca 4 år kan jag se hur det egentligen var. Jag ser hur jag blint svek kompisar och min familj. Jag förstår hur farilgt det blev för mig till slut. Hur det kändes som att vi var en person. Hur vi delade kropp. Och jag ser nu hur olycklig jag var och hur ont jag hade. Hur jag grät minst två gånger om dagen. Vårt förhållande blev en fara för min hälsa. Vi blev egoistiska och blinda. Det är läskigt hur man kan älska en människa så mycket.

 

Sen vi gjorde slut, för ca tre veckor sedan har jag inte fällt en enda tår. Jag har inte haft ångestattacker. Jag har inte legat ensam i min lägenhet och skrikit av smärta. Jag har kommit närmare min syster. Vi har börjar prata igen. Jag äter med min familj igen. 

 

Jag vet att jag saknar honom, jag vet att jag hur lätt somhelst skulle kunna ta tillbaka honom. Men jag är så himla himla rädd för att gå tillbaka till det där. Så himla rädd.