Igår låg jag i sängen och mådde verkligen piss. Inte för att jag är olyckligt förälskad eller för att jag blivit osams med min bästa vän. Inte heller för att chokladen var slut. Jag låg helt enkelt och hade ont i magen av tanken på skolan. Det var inte en vanlig söndags ångest utan nån slag depression. Jag Hatar skolan. Finns ingenting som jag gillar med andra året på gymnasiet förutom rasterna med tjejerna som jag halv ogillar ändå.. Det är konstigt för det som jag hatar väger så tungt att det jag tycker om med skolan blir till nåt dåligt. 

 

Jag vill inte må såhär. Jag har ångest. Vad hände med motivationen, de bra betyden och närvaron? Vad hände med att det var ROLIGT att gå i skolan. Det enda jag tänker på när jag sitter i tunnelbanan mot Odenplan är den sorgliga oändliga och tråkiga vägen dit, Maten jag mår illa av, de kalla lokalerna och framförallt stressen och kuratorn som inte förstår en. Vi har minst 5 inlämningar och prov varje vecka och vi måste plugga på lov och helger för att hinna med. Blir mentalt galen. Får sår i magen av allt stress. Jag gråter innan jag ska plugga. Har fått tre F-varningar. Jag vill lägga mig ner och ge upp, bara lägga av och börja andas igen.

 

Har många gånger tänkt på att hoppa av men det går ju inte. Man måste ju gå i skolan, man måste ju jobba livet ut om man inte e stenrik eller känd förstårs. Och vad skulle mina föräldrar och kompisar tycka om det? Det går helt enkelt inte att hoppa av gymnasiet utan att få en stämpel på pannan! Vad gör man då? Kämpar och får F men försöker och bränner ut sig sjäv och sedan ligger man där och bölar dagen innan provet.

 

Förstår ni att om våra smarta hjärnor inte hade utecklats och vi levde kvar i jagarsamhället och inte byggde upp hus, broar och politiken så skulle inte vi behövt gå i skolan!!!!! Och är det inte sjukt att man ska behöva gå o va deprimerad och ha ångest varje gång man tänker på skolan??

FUCK SKOLAN HATA SKOLAN