Jag satt och tänkte på en sak nu ikväll, just nu när melodifestivalen är på och jag inte bryr mig ett skit om den.

Jag tänkte... att man skulle be för något, då skulle det inte vara för sig själv. Att be till Gud eller vad som helst som faller en in så ska det fan inte vara för sin egna vinning om det skulle ske ett mirakel och helt plötsligt uppfylla ens dröm som man gått och burit på hälften av sitt liv.

 

Om jag skulle be till Gud skulle jag be för alla andra. Jag skulle be för de som faktiskt inte har möjligheter att uppfylla sina drömmar, om de ens har några. Om de ens ser en framtid som de vill ska gå i uppfyllelse.

 

Jag menar, ska jag be för mig själv, som halvligger ner i min mammas säng som är hur skön som helst, med en dator på min mage och en skål med naturgodis bredvid samtidigt som jag borstar av saltet från mina fingrar för att jag tycker det känns ofräscht.

Ett otroligt stort antal människor skulle desperat slickat upp de små kornen av salt från sina fingrar bara för att känna smaken av "mat" för en gångs skull.

 

Jag skulle också be för min släkt och mina fina vänner. För att visa att jag verkligen håller de kära och jag vill se de uppnå sina drömmar och sina mål i livet. Jag som har en dröm och ett mål kan göra allt i min makt för att få de att gå i uppfyllelse för att jag faktiskt kan, och man måste inse att alla inte kan det.

 

Jag hat/älskar att vara självisk. Att tänka på pengarna jag kommer få om en månad. Om maten jag vill äta. Om alla kläder jag vill ha. Om min utbildning, mitt jobb. Det är inte själviskt att vilja få sin dröm uppfylld men det är själviskt att "be" för det. Om man gör det. Jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig haft någon slags tanke att vara troende. Men att ändå vilja det bästa för andra är något man kan försöka med i livet för det visar i alla fall att man har lite förnuft i huvudet att man inte är full av självupptagenhet.