Jag hade nog vant mig vid att vara tom och att varken behöva känna fina eller dåliga känslor längre.Hade antagligen accepterat att jag hade blivit till en sådan som klarar sig ensam och som aldrig någonsin skulle få låta någon annan komma innanför igen.Och för bara några veckor sen var jag iskall och kunde lätt skratta åt saker som borde ha fått mig att bli sårad,kanske för att jag själv sårade folk lite.Aldrig med mening.Det bara blev så. 

 

Har iallafall kommit fram till ingenting alls,det enda jag vet är att jag inte orkar såra folk för att jag själv inte ska bli sårad igen.Om jag vore ett Järnspöke skulle jag inte bry mig men nu är jag människa och nu har jag känslor och hur mycket jag än försöker att inte känna något slutar det alltid med att jag sårar någon.

 

Som min Kung fu mästare brukar säga:När jag fryser lägger jag mig i snön för att inte känna något alls.