En tår rinner sakta ner när jag inser att min födelsedag inte kommer firas av vänner. När jag inser att jag blivit bortvald, inte första gången men det här är en annan grej. En helt annan känsla av att vara bortglömd eller medvetet utesluten. Mitt i staden kommer någon annans födelsedag firas med vänner som en gång varit mina. Mitt i staden kommer jag rulla filmen i mitt huvud om och om igen och tänka över vad jag hade kunnat göra annorlunda för att fortfarande ha vänner vid min sida trots misstag jag gör. Har jag missförståt något eller är inte det vänner är till för? 

 

Jag drömmer mardrömmar igen, drömfångaren funkar inte. Mina läppar spricker och blöder.Precis som mitt hjärta. Haha allting är så sorgligt så jag börjar skratta. Jag vet trots allt att mitt i den här skiten har jag andra som jag nu litar på till 100%! Tack brothas.<3  När Saga planerar middag hos henne och säger att det är klart att vi ska fira mig blir plötsligt allting lite bättre igen!