Det var när jag satt på balkongen och smygrökte som jag verkligen upptäckte höskänslan som alla pratar om i skolor och tunnelbanor. Luften är liksom tunnare, det blir lättare att andas igen. Trots att skolan har börjat känns det som att något tungt lyfts från mina axlar. När jag satt där i vad som sägs vara höstsolen upptäckte jag även att jag behövde raka benen. 

 

"Blickar följer honom längs gatan då han tar ett steg efter ett annat. Sneakers, upprullade jeans, en alldeles för stor jacka och alltid den där mössan. Röker ett sista bloss innan han släpper cigaretten längs trottoarkanten. Helt ouppmärksam på omgivningen tar han istället upp en snus och placerar den till höger under överläppen. Äger endast en knapp uppfattning om tid och rum så gör alltid saker på sina egna villkor. Så han promenerar längs gatan likt han inte har en destination fastän att den egentligen är väldigt klar.

 Han är en person man intresserar sig av. Inte för att han försöker utan för att varje rörelse han gör och varje ord han säger berättar en historia så asymmetrisk att man måste stanna upp. Vem är han? Lika bekväm och säker som trasig och livrädd. Svårt att se det först, men stannar man upp så öppnar han upp sig själv utan att veta om det. Sättet han berättar sin historia på är inte frivillig, och mest troligt omedveten. Men för varje steg han tar längs gatan i ett ohektiskt tempo, samt för varje cigarett han slänger längs trottoarkanten, och för varje snus han stoppar under höger överläpp så berättar han mer om sig själv. Och desto mer han berättar desto mer kommer du att vilja höra"