Dom säger att det gör mest ont att bli sparkad på bollarna eller föda barn. Jag har inga bollar och har inte fött barn, men för mig är det mest smärtsammaste att gråta. Jag vet inte varför men det känns som att det bara gör ont för mig? Jag kan inte förklara den smärtan, jag hatar det. Jag hatar det så obeskrivligt mycket.

 

Jag tror alltid att jag blivit bra igen, att jag mår bra igen,men sedan ligger jag där på mattan och gråter och river på min hud och skriker så att grannen plingar på. Jag vill få ett slut på det här.

 

Jag vill ha någon jag kan ringa direkt och mitt i all gråt. Men mamma vet inte om något och jag skulle skrämma iväg vilken människa som helst om jag visade vilka anfall jag kan få. Är det mäsnkligt? Jag blir rädd för mig själv. Jag vill få ett slut på det här.