Jag är rädd. Jag är rädd för att falla dit igen. Rädd för att tro att minsta lilla beröring betyder mer än vad det gör. Jag är rädd för att obetydelsefulla kyssar i natten ska betyda något. Jag är rädd för att jag ska falla för hur han kliar min rygg på morgonen eller kysser mig på örat. Hur han håller om mig som sin käraste ägodel. Det hela är så fint. Hur man kollar in i varandras ögon i mer än 3 sekunder och när man låter sitt huvud vila mot hans axel, dra igenom sin hand över hans ruffsiga morgonhår. Hur han andas dig i nacken. Hur vi sitter vid hans fönster och röker nakna och pratar om allt och inget.För om jag hamnar där igen kommer det bara sluta med att mitt hjärta går i bitar. Jag får bara inte hamna där igen. Jag kommer bli sårad, det blir alltid så. Det finns ingen väg tillbaka.