Jag känner mig så jävla sur och ledsen. Misslyckad och pressad, stressad och trött.

Samtidigt nöjd och glad, men jag lyckas ändå klämma fram några riktiga tårar som förtjänar att komma fram.

För jag är verkligen ledsen, på något sätt sårad också. Plus min mens. Den gör fan inte saken bättre. Vill bara slå sönder folk.

 

Det här med föräldrar. Funderade en massa innan jag började inlägget. För jag är så sjukt trött på mina föräldrar i skrivande stund.

Det känns inte riktigt som att jag kämpar för saker för min egna skull, utan för att få mina föräldrars uppskattning och värmande ord. För det är något av det bästa som finns.

Och uppmärksamhet och omtänksamhet.

Men jag fyller 18 år snart och är vuxen om lite mer än en månad och det känns som att det är det enda de tänker på. Att förbereda mig inför mina riktiga vuxen-år. Men jag lyckas inte släppa den där lilla skrikande ungen som kräver sina föräldrars vakande ögon och pedagogiska stunder.

Jag lyckas bara inte få mina föräldrar att förstå det när jag ber om det. Och det gör mig så himla frustrerad. Både på mig själv och på dem. Det är inte uppenbart att jag ska flytta när jag går ut gymnasiet och att jag på en gång ska ha ett jobb snippsnappslut så var sagan slut. Jag har trots allt lyckats fått mitt FÖRSTA jobb och även där behöver jag all den hjälp jag behöver för att förstå vad som behövs. Är inte det självklart att ens föräldrar är ens privata lärare när det kommer till livsviktiga saker, eller ska jag ta reda på allting nu? Måste jag veta hur min chef tänker, exakt vad han kräver av mig, när jag aldrig jobbat på riktigt eller fått en riktig lön. 

Jag ska skärpa mig. Som satan.

För jag orkar inte skämmas över att jag misslyckas och sedan tror att någon annan ska rätta upp mig, damma bort dammet från mina axlar och säga att det blir bättre nästa gång.

Jag är trots allt van med detta men jag kan inte släppa det.

Samma sak med mina satans betyg som jag aldrig förstår hur i hela jävla helvetet jag ska lyckas höja dem. Och när jag säger till mina vänner att jag har blivit van med att få E eller D, är det bra eller hahah? Är det bra att jag inte blir ledsen.

För jag började precis grina när jag såg att fick C på min historiainlämning som jag inte ens kämpade med som jag gjorde med den andra som jag bara fick D på.... och som jag fick hjälp av mamma med och inte den andra. Vad fan är det för fel på mitt liv. Jag orkar inte.

Jag vet bara vad jag vill utbilda mig till, sen inget mer. För jag vet fan inte hur jag ska lyckas klättre upp på betygsstegen för att klara mig efter trean.

Tänk att jag fyller 18 år snart och jag tar illa upp när min pappa skiter i att säga hejdå när han dra iväg i två veckor på semester. Det är så löjligt. Ändå inte. Orkar inte

 

Torkar tårarna, kramar vovven och kollar på ännu ett avsnitt av min nya favvorserie Falling Skies, snygga killar och spännande hela jävla tiden. Finns inget bättre.

Samhällsprovet får bli som det blir imorgon.