Bilden ovan är på mig för några veckor sedan. Det man inte ser på bilden är alla prickar,märken och fula ärr som täcker kroppen. Jag har levt med dem länge. Och jag är stolt över mig själv att jag idag kan gå runt i bikini utan att tänka på det jag hade så svårt med förut då jag knappt ville ha t-shirts på mig. Jag var så rädd att människor jag tyckte om skulle tycka jag var äcklig på något sätt. För att jag har och hade gamla sår från eksem och utslag som nog aldrig kommer gå bort. Sedan kom jag på att man måste älska och accpetera sig själv även om alla tjejer på tv har super perfekt kropp och hy. Det är lätt för en tjej att hela tiden jämföra sig med andra. Jag har ärr på varenda kroppsdel, innan tyckte jag att det var så himla oattraktivt och fult, jag skämdes över mig själv. Men nu tycker jag det är charmigt på något sätt. Att det liksom gör det till mig själv och att jag har något eget. Detaljer som någon kan älska hos just mig istället för att förakta. Jag tror att allas brister egentligen är något fint och det ska man bära med stolthet. Detta har varit något som jag inte har pratat om med någon, det har varit djupt inrotad i mig. Det har varit något som kanske inte tycks vara värsta grejen för andra men som jag blivit påverkad av. Så nu har jag skrivit det här, i en helt oprivat blogg en onsdagskväll om sår som aldrig riktigt läker.