Det var när vi satt i salongen. Mitt under filmen om Håkan i Ullevi, om oss i Göteborg. Det var då alla minnen fladdrade förbi. Jag vet inte hur mycket jag såg av filmen för jag drömde mig iväg till sommaren 2014. Alla detaljer kom tillbaka. 

 

Vägen till Göteborg när vi hade Håkan i högtalaren. Öppna fönster och fyra röster som sjöng med i bilen. Åh vad vi var solbrända. Lyckliga.

 

Känslan när vi blev avsläpta utanför hotellet och tog ett djupt andetag. Det här skulle bli ett äventyr, och visst blev det det? Balkongen som fick våra läppar att le. Förväntansfulla ungdomar som sitter och dricker vin och öl. Tappar plånboken första kvällen på ett thaiställe. Handla tandborstar och annat. Frihet.

 

Förhoppningarna två timmar senare om att få komma in på en klubb mitt i en storm. Gråt, skrik och mer fylla. Sedan skratt och dans. Grindstugan med liveband och ljuslyktor hängandes över oss. Promenaden hem på natten. Våra röster ekandes mellan tegelhusen. Våta kläder och skor som aldrig riktigt torkade. magknipsskratten mitt i natten. Frukosten var lugnet efter stormen och inte före.

 

Sol. Klänningen på. Det var den dagen då Håkan skulle sjunga rakt in i våra hjärtan. Kommer ni ihåg den dagen? Hur jävla varmt det var. När vi gick till parken med fontänerna och sedan korsade hela Göteborg. Jag minns hur vi låg på konstgräset medan dom spelade fotboll. Feskekörkan och förbannade skator. 

 

Kubb och utebio. Bara någon timme kvar. Kö och korv. Väntan. Väntan. Våg. Och sedan tystnad tagning explosion.

 

Det är så svårt att sätta ord på sådana minnen. Det är så vackert i mitt huvud. Jag vill tillbaka. Jag vill återuppleva den trippen hundra gånger om tills jag tröttnar. Tills jag kan varje bit utantill. Sommar 2015 när vi åker tillbaka till vår stad så lovar jag att vi hyr cyklar trots att jag är feg!