Vi har för lite kläder på oss. Det är December och vi hackar tänder. Din hand i min när kappan vänder efter vinden. Du tittar inte folk i ögonen i onödan. Jag har på mig den svarta luvan. Tunnelbanan mot Hagsätra rullar in och du släpper min hand. Motvind. 

 

För ett år sedan var jag väldigt lycklig och väldigt väldigt olycklig. 

 

Idag på bilden presenterade vi våra lerfigurer som representerade ensamhet. Det var intressant att höra vad ensamhet var för andra.För 5 år sen skulle jag svarat att ensamhet är något som jag älskar, det var min vardag. Det jag längtade efter på dagarna var att komma hem när ingen var hemma, ingen som kunde störa, och rota i kylskåpet och sitta och kolla på serier. På loven satt jag hela dagarna instängd på mitt rum och tittade på filmer och på nätterna också. Jag gick långa promenader ensam för att rensa tankar.

Nu svarar jag att ensamhet är ett ord som helt ändrat riktning. Det är något som tynger mig. Efter att ha varit med en människa varje dag och varje natt i ca 3 år i streck blir lite galet. Sedan är allt borta bara sådär. Och man börjar undra,man börjar bli rastlös. Vad gör man nu? Hur sover jag själv och vem skriver jag till när jag slutat skolan för dagen? Ensamheten i år kom som en käftsmäll och jag vet fortfarande inte hur man hanterar den.