Göteborg,sommar 2013 som bara finns en gång. För Håkan,för gammla vänner,för sommaren och för låttexter man aldrig glömmer.

 

Två timmar kvar till konserten,två timmar till vi ska få höra vår älsklingsgubbe sjunga. "Vi satt på gräset som växte i takt med himlen", tusentals nevösa hjärtan som slog på ett och samma ställe. Slottskogsvallen. Alkoholet rusade genom blodet,runt stängslet och på plats,med J och V såklart. Och i just den stunden,då man var alldeles för kissnödig och alldeles för lökig o alldeles alldeles för lycklig tänkte jag, Jag måste lämna stockholm. För visst var Stockholm ingenting jämfört med att somna med fönstret öppet,känna sommar luften och höra spårvagnen utanför gnissla varje kvart. Och visst var stockholm ingenting jämfört med att dricka flädersaft och gå längst avenyer.

 

Och där vi stod,pressade mot folk vi aldrig skulle se igen,och väntade och väntade,precis innan Håkan skulle komma,under tystnaden visste jag inte att våra sommrar aldrig skulle bli som våra vanliga sommrar, jag visste inte att vi skulle förlora varandra så mycket som vi alla har gjort nu. Jan Pers udde, en glass i stan, film hos gamm, longbboard på skolgården, Soluret som mötesplats,han som höll alla ihop,den andra som var badboy,skatearna,kamelen,gymgalningen,hon som alltid var glad,den andra som alltid gjorde en glad,och så jag. jag visste inte att allt det skulle försvinna. 

 

Och där kom han,han som förstår en och när jag hörde hans röst kunde jag inte låta bli att fälla tårar, och med hjärtat i halsgropen sjöng vi med i timmar, lyckliga timmar då man glömmer allt annat.Två sekunders ögonkontakt med främlingen under refrengen. Hals ont och trötta ben.

 

Så falskt vi sjöng alla tre.Hur falsk får man bli.