Det var inte hans leende jag föll för,och inte heller var det hans muskler eller ögon eller något sådant klyschigt.Nej.Det var nog hans sätt att gå och knäcka nacken samtidigt,hans sätt att hålla i cigaretten,kolla upp och blåsa ut röken mot himlen.Jag kunde nog aldrig veta vad han tänkte på då och jag fick aldrig komma närmare honom utan att folk skulle börja prata."Vi är inte såna som i slutet får varann".

Det var inte hans röst som gjorde mig varm eller hans längd som jag föll för,det var hans händer och det sättet han alltid kollade på mig när vi hade sällskap av andra.

Han doftar honung när han sover och rycker till i varje muskler när han drömmer.

Jag fick heller inte veta vad han drömde om.Vi kom inte närmre varandra vi är ju bara kompisar. 

 

"Tror du vi skulle varit tillsamans om vi levde i en annan värld?"

"Ja."