_

Det är egentligen inget speciellt,han spelar mobilspel och jag ligger bredvid och kollar på tv.Tryggheten finns där alldeles bredvid.Men ändå är jag som jag är och ändå tänker jag som jag gör.Han möter mig alltid i minus grader.Han står alltid vid min dörr med röda kalla händer sent på kvällen för att jag har gråtit slut på tårarna.Han vaknar tidigare varje onsdag bara för att åka samma tunnelbana som mig och han låter mig alltid slänga svordomar och fula ord över han och låter mig alltid sparkas och slåss på han,trots de slag han får ta ligger han ändå och håller om mig när jag är utmattad av mitt utrbrott. Vad har jag gjort för att förtjäna han?
 
Känslan av att förlora honom kryper ständigt in i kroppen. Varför kan jag bara inte acceptera att jag har världens bästa pojkvän och att det inte är något skämt? Varför är rädslan så stor att jag kvävs. Jag förstår inte,jag fattar ingenting.Jag förstår inte varför han är kvar efter allt ont jag har gjort han. Vad ser han i mig? Jag är inte särskilt snygg och min personlighet är bara helt störd och förvirrad. 
 
Att gå omkring med oron i magen varje dag gör mig trött. Han håller mig hårt och lovar att jag är hans allt men jag tar inte in några ord. Jag vägrar att tro på det.Jag litar inte på någon och jag vet att det är svårt att vara min pojkvän,det är svårt att vara min vän överhuvudtaget. 
 
//TANZILA











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se


HannaVic logotype