Jag minns att jag var 13. Snön låg kvar på Ångermannagatan. Hon var 14.45 och jag skyndade mig ner från trappan och ut ur skolans byggnad. Tog den andra vägen och sa till de andra att jag måste hinna med bussen. Jag ljög inte,men det var inte bara bussen jag ville hinna med. När jag kom fram till busshållsplatserna såg jag honom. Han stod på sitt vanliga ställe med sina blåa jeans och stod lutad mot tabellerna.Händerna i fickorna och huvudet nedåt.Han log när han såg mig och jag undrade om han hade väntat på mig.

 

Min buss stod där och jag var tvungen att springa förbi honom,ja, det varade i 5 minuter varje dag efter skolan.Om jag hade tur sa han hej också.Jag gick mot bussen och alla dagar i veckan hade han tagit sin buss men den där dagen då snön låg kvar gick han på min buss och satte sig bredvid mig. vi sa inte ett ord till varandra under hela resan och utanför min port frågade jag ifall han ville ha saft.

 

Han satte sig på min säng och jag satte mig bredvid och han sa något om att han var äldre än mig.Åh så liten jag var.Och jag glömmer aldrig hur han sa det och jag glömmer aldrig hur oerfaren och dum jag var.Jag var 13 och visste inte mycket om kärlek.Det ända jag visste var hur ont det gjorde de dagar han inte stod vid stationen.Men där satt vi i mitt rum,på min säng och mitt hjärta hade psykos. Och han frågade ifall han fick kyssa mig och jag sa ja,han fick det och han böjde sig fram och kysste mig och det sorgliga är att jag inte minns kyssen.Han sa att jag var söt och sedan gick han hem.Jag satt ensam kvar den dagen.Det var en måndag och mitt rum hade aldrig någonsin varit så tomt.Jag låste dörren efter honom och gick in till köket.På bordet låg den orörda saften.

 

Två år efter går jag på samma gata som vi brukade gå på och framför oss ser jag mig själv och han,hålla varandra i händerna,jag går bakom oss och jag skrattar åt något han säger.Plötsligt vänder han sig om och ler,han hälsar och jag hälsar tillbaka.Men flickan han håller i handen var inte jag.Det var hans flickvän och det högg till i hjärtat när han presenterade henne för mig.

 

Jag antar att jag får skylla mig själv och jag antar att det är hans fel för att jag aldrig vill bli kär i någon och hans fel att jag inte gillar att vara i relationer. Men vad visste jag då om kärlek? Jag var 13 år och förvirrad.

 

Nu vet jag att jag skulle lämnat han direkt efter att jag sett den orörda saften på bordet.