Ja, jag är så himla trött.

Att skada sitt knä gång på gång på gång på gång gör en verkligen utmattad. Och det får en att må så dåligt, både psykist och fysiskt.

Jag vill inte känna mig osäker och ostadig med min egna lilla kropp. Ibland kan jag till och med tänka, "fan, jag förtjänar inte den här skiten." Förtjänar jag verkligen det här?

 

Jag mår dåligt utav att känna att jag inte kan längre. Att jag inte klarar av något längre och att jag vill ge upp allt som jag byggt upp. All lycka blåser bort från mina fingrar och jag har inget att gräppa tag efter längre.

 

Jag har vänner jag luta mig mot och som bryr sig när jag mår dåligt, men det är ingen som förstår mina tankar. jag förstår inte ens mina tankar ibland. Det är så svårt att bara rabbla upp allting om hur man mår, hur man känner, vad man vill och vad man inte vill göra. Jag vill göra så himla mycket, men jag har inte den orken just nu.

 

Jag vill bara kunna gå ut från mitt hus utan att behöva oroa mig om att jag kanske inte klarar av att göra saker jag kunnat göra förut utan att tänka att det kanske faktiskt händer något allvarligt.

 

 

Om man ska vara detaljerad så ska jag kanske göra en så kallad titthålsoperation denna vecka, då de går in med kameramän in i mitt knä för att se vad som är fel. Lol nej de ska sticka in små nålar som har kameror på sig.

OM det inte har löst sig alltså och att jag kan gå normalt igen typ.

Jag hoppas på båda eftersom jag är sjukt nojig över operationen. Antingen kommer jag att vara helt nedsövd eller så får jag bara en lokalbedövning runt knät och då kommer jag alltså ligga vaken under hela "operationen."

 

Så jag kommer väl antagligen inte kunna vara med på A-veckan som vi har i skolan nästa vecka, då alla klasser klär ut sig och tävlar i olika grenar mot andra klasser i skolan. Var galet taggad över att få vara med men jag antar att vila och ta det lugnt är prio ett för mig om jag gör operationen.

 

Usch fy blä YUCK!