Som förtvivlan som trängde in sig överallt

Sakta genom åren,samlas fakta i ens hjärna och i ens hjärta,ett dataprogram för fullständig pessimism tränger sig in i systemet och byggs upp ,och gör livet allt mer och mer outhärdligt. Men man märker inte ens hur det tar över. Man tror att det på nåt sätt är normalt,nånting med att bli äldre. Sen en dag inser man att hela ens liv är fullständigt fruktansvärt,inte värt att leva,en rysare och en svart fläck i mänsklighetens vita terräng. En morgon vaknar man och är rädd för att leva. Jag var helt säker på att jag redan var död. Det egentliga döendet, tillintetgörandet av min kropp, var blott en formalitet. Mitt känslomässiga jag var borta för länge sen,dött och försvunnet. Och endast den mest olidliga,plågsamma jävla smärtan var kvar i dess ställe.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se


HannaVic logotype